Ibland får jag en enorm saknad av alla där hemma – idag är en sån dag. Jag skulle vilja krama om varenda en där hemma och säga åt dom att jag älskar dom. Det svider lite när man ligger och snackar minnen i timmar över telefon med kompisar. Det känns faktiskt. Och mamma… Henne saknar jag ibland så jag skulle kunna lägga mig ner som en barnrumpa och gråta i timmar. Och de där småsakerna man tog förgivet betyder guld nu för tiden! Som nu tillexempel, jag är inte alls pepp till å tvätta. Hur skönt hade det inte varit att bo hemma så mamma kunde tvättat åt mig? Jag behöver en famn som skyddar mig, ömma pussar och tystnad. Inga ord som bildar meningar, utan bara tystnad och få känna att någon finns där. Det är tomt utan dig, nästan som om något saknas? Vågar jag ens skriva så? Just nu bryr jag mig inte, det är så jag känner. Förlåt. / s