Kan låta konstigt, men jag har nog fortfarande inte fattat det. Även om vi fick beskedet i februari så kan jag ändå inte greppa det, inte på riktigt. Jag vet ju vad det är och vad som kan inträffa, men ändå så vill jag göra som jag alltid gör. Blunda och låtsas som det inte existerar. Ni vet som när det står i tidningarna varenda dag? Typ att det är krig och fyra tusen har dött, någon mördar någon, någon blir av med sitt hus och få leva på gatorna? Vi tycker att det är hemskt och fruktansvärt, men ändå vänder vi på sidan och låtsas som om att det inte finns. Ungefär så känns det hela för mig. Jag vet att det finns, men jag vill inte se.
Och många gånger har jag inbillat mig så hårt att det du har inte finns. Att du är frisk och mår toppen. Det är sånna gånger jag kan bli självisk och inte fattar varför du inte är som du brukar. Varför du inte skickar massa gulliga sms och att det vi hade inte är som vanligt. Varför du inte har samma energi längre och kan busa sådär som vi gjorde. Och jag förstår nu att sånna gånger när jag blir så måste vara frustrerande för dig. Hur ska man ha ork till sådant när man har så mycket i skallen och så mycket oro inom sig? Förlåt älskling..
Så jag vet ingenting om hur du har det. Jag vet det, men ändå vill jag finnas där för dig och stötta dig genom det här hemska. Men nu måste låta mig göra det också. Det är inte lätt för mig alla gånger, så stött inte bort mig. Jag älskar dig och jag finns här. Mitt i natten, på morgonen och dagen. Jag vet att det är svårt att träffas nu i sommar. Men jag finns ett telefonsamtal bort även om det bara är någon skitsak du vill prata om.
Jag älskar de nätter vi legat sida vid sida i sängen. Stirrat upp i taket och pratat tills klockan blivit fyra på morgonen fastän jag ska upp till skolan. Det känns så skönt att du anförtror dig åt mig och talar ut. Även fast jag inte alla gånger vet vad jag ska säga så lyssnar jag ju. Jag finns liksom där. För alla gånger vet man faktiskt inte vad man ska säga. Men det kan vara skönt att få vräka ur sig allt man håller inne och att någon verkligen lyssnar på det man har att säga.
Så nu går alla mina tankar ut till dig baby. Du kommer klara det där galant imorgon. Du är så stark och har klarat dig igenom det här så långt. Det är en lång väg kvar. Men du & jag kan fixa det här. I nöd och lust, heter det inte så? Om vi grejar oss igenom det här så finns det inte mycket som kan bita på oss. Ett förhållande är som en berg-och-dal bana, det går uppför men också nedför. Men bara för att en nerförsbacke kommer betyder inte det att man ska släppa taget. Det vi har är äkta. Och jag vill aldrig vara utan dig. Så jag kommer finnas här vid din sida nu och stötta dig så du blir frisk och vi kan börja leva igen. Kommer du ihåg hur allt var i början? Vi kan ha det igen. Lycka till imorgon älskling, jag finns hos dig i mina tankar. / din sandra.