Igår brast allt för mig, jag visste inte vart jag skulle vända mig. Jag vet att jag har Sanna här men jag visste inte ens vad det var som var fel. Allt, precis allt, kändes så jävla åt helvete och jag orkade inte mer. Ville bli ett litet barn och få gråta i sin mammas famn. Ville skita i Uppsala och åka hem, slippa bry sig om pengar, mat, städning och allt annat skit. Men jag skulle må fan så mycket sämre hemma i Bollnäs. Jag hatar årstiden och blir så jävla deprimerad och shit. Jag liksom stänger in mig i mig själv och håller alla tankar för mig själv. Men det kanske underlättar med bloggen, där jag kan skriva hur jag känner när det inte finns någon som lyssnar. Där ingen ser mina tårar.
Jag vill ha mina underbara vänner nära, det är bara dom som får mig må bra.. Jag vill ha mamma och pappa i närheten också. Jag klarar inte av att bo hemma igen men jag skulle mer än gärna ha dom närmare än vad jag har. Allt skulle vara perfekt om man bodde i närheten så jag kunde träffa alla men ändå bo ensam. För det är det bästa jag gjort, att flytta själv. Det är så jävla värt det. Men nog om det nu.
Inatt fick jag sova hela natten och det var så underbart skönt faktiskt. Snackade med Robin på kvällen och han fick mig genast på bättre humör. Jag fick tankarna på annat helt enkelt och slapp ha en massa jobbiga tankar i skallen innan jag skulle sova. Tack Robin. Men nu ska jag äta frukost och sen ta en lång dusch hade jag tänkt. Hejs! / s
inte mej du menar va? :S