Omtumlande dag rent ut sagt. Trodde inte att så mycket kunde gömma sig i en enda människa.. Dessutom trodde jag att det här skulle bli a piece of cake, men så fel har jag nog aldrig haft. Jag har ju alltid gjort såhär. Tryckt in alla jobbiga känslor och tankar långt in i hjärnan i någon liten låda med lås på. Grävt ner dom där för att försöka glömma. Glömma allt jag inte vill minnas eller veta av. Men så fungerar det tydligen inte.. Vilket är väldigt logiskt i och för sig. Men tanken har aldrig slagit mig att det faktiskt inte fungerar så. För eller senare slår det där tillbaka på en. Och om man samlar på sig såpass mycket tar det hårt på en när den där lådan spricker och allt kommer till ytan.
Jag fick veta idag att jag är utbränd. Sexton, snart sjutton år, och är redan utbränd. Saker som jag inte trott tagit så hårt på mig eller knappt berört mig kom som en smäll i ansiktet idag. Att en enda människa kan se så tydligt på en och träffa de där ömma punkterna är otroligt. Allting kom så snabbt och när man fick höra det svart på vitt, det man hela tiden gått och haft i bakhuvuvet men envist knuffat bort, fick mig att fälla tårar som inte gick att hejda. Jag hade ingen kontroll alls, det bara flödade som strömmar ner från mina kinder. På ett vis är det en lättnad, men ändå kom det som en chock. Jag hade en vag aning om att det kunde vara så men jag har hela tiden, i alla dessa år, intalat mig själv att det inte är så. Så när tankarna formades till ord som dessutom nådde mina öron förstod jag att det faktiskt är så. Det går inte att låtsas att allt är bra när det i själva verket inte är så.
Just nu vet jag inte hur jag ska hantera allt det här. Allt pös ur mig idag så jag har mest undvikit mamma för hon skulle få mig att bryta ihop och böla igen. För tillfället orkar jag inte det. Men jag måste ta tag i det och prata med henne, för hon är den enda som kan hjälpa mig ur det här. Det finns en person jag skulle vilja prata med, men jag är inte säker på att den skulle kunna förstå. Eller om den ens skulle orka det just nu. Men jag hoppas att den en dag kan få upp ögonen för mig och verkligen förstå det jag säger till den. Jag vill så gärna tro det, mer än någonting annat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. / s
