Det är söndag, man har ångest och allt känns skit. Jag trodde faktiskt att jag kommit över dig, den där smärtan var ju som bortblåst? Ändå kommer den krypandes nu igen och det värker i bröstkorgen på mig när jag tänker på hur mycket jag saknar dig.. Alla våra stunder var inte perfekta, men dom betyder ingenting längre. Allt som har en betydelse är de där speciella tillfällena då allt var som bäst. Och det är endast de som stannat kvar i mitt minne. Kanske är det just därför det är så svårt att släppa taget? Hur mycket jag än försöker tänka på de dåliga stunderna är dom helt suddiga och jag får ingen bild på det.
Vi har verkligen glidigt ifrån varandra och jag hatar verkligen att det blivit såhär. Varken du eller jag ringer till varandra längre. Jag ringder inte till dig pga att jag inte vill bli besviken och sårad igen, för det orkar jag inte. Men jag vet inte anledningen till varför du inte ringer. Kanske är du bara allmänt less på mig och inte vill veta av mig? Eller så känner du samma sak som jag? Jag vill ha dig som vän. Jag vela ha det enda sen första början, men när du gav mig signaler till andra känslor så gav jag med mig. Jag blev förälskad i dig och allt det där sket sig. Jag önskar att allt kunde vara som förut, eller att jag fick ha dig som min kompis. Fan, jag saknar dig.. / s