Alla kommer till en punkt då man är på botten och bara kan klättra uppåt. Avgrunden skaver under min kropp som tappat känseln av kylan och jag försöker hitta fäste att ta mig uppåt. Ut ur den här helvetes svackan och hitta ut ur allt. Men orken finns inte där, jag vet inte hur jag ska få mig på fötter och kunna leta det där fästet som ger mig en chans att ta mig ur. Hur jag än försöker att vrida och vända på det så vet jag inte ens vad som är fel. Det är en massa saker som är inblandad och det tar som fan på psyket. Och nej, det här har ingenting att göra med kärlek och sånt trams. Det här sitter djupare och gör ondare. Så ont så att jag är bedövad. Jag vet inte ens vem jag själv är längre, allt jag ser är svart. Jag vet inte vem jag ska vända mig till eller hur jag ska gå till väga. Jag behöver någon som alltid finns där för mig, som är min klippa och ljus i mörkret.
Tack Sanna för pratstunden, det var verkligen behövligt. Det var något jag längtat efter, att få prata om det förgångna, nuet och framtiden. Vi kommer från helt olika familjer som skiljer sig på helt olika sätt. Därför är det skönt att höra hur du ser på saker och ting och att jag kan dela med mig. Vi förstår varandra och kan komma med synpunkter utan att någon utav oss tar illa upp. Jag har svårt att exakt visa hur jag känner, gråta inför någon och verkligen tala ut. Det är sällan jag öppnar mig såpass att tårarna rinner av någon annan anledning än att jag blivit sårad eller besviken. Jag har svårt att göra det för Sanna också, men jag vet att jag kan om jag skulle vilja och det känns som en trygghet. Mamma är den enda som kan få mig att brista totalt och verkligen få ur mig allt. När allt är jobbigt är det henne jag vänder mig till och hon behöver bara titta på mig så förstår hon och jag kan släppa ut allt. Jag menar ingenting illa emot alla andra som försöker ställa upp. Jag är bara så som person helt enkelt. Jag ger hellre den sura och arga sidan utåt än att verkligen visa hur det är. Just därför blir jag förbannad när jag egentligen känner mig rädd, sårad, besviken eller någonting annat. Därför kan allt missuppfattas.
Nu vill jag inte framstå som världens egoist som enbart tänker på mig själv. Men jag klarar inte av allt just nu och jag har inte plats för andras problem i mitt liv just nu, även om jag vill finnas där för alla som betyder mycket för mig. Men nu är jag totalt nerbruten och orkar inte vara stark längre. Jag är på botten, men jag försöker varje dag hitta orken att ta mig på fötter och hitta det där fästet. Jag vet att det finns där någonstans, jag måste bara ha tålamod och samla kraft för att bli stark igen och komma på fötter.. / s