Jag är såhär som person, det går inte att förneka. Jag avskyr det och jag vet att du också gör det. Men hjälp mig då istället för att hata det. Med din hjälp skulle det inte existera, det är bara du som kan få det att sluta. Om du bara ville förstå…

Just nu känner jag bara att jag behöver komma ut. Gå och sätta mig någonstans med trevligt folk och bara vara. Men samtidigt känner jag mig på dåligt humör och vet inte om jag skulle bidra till någon bra stämning. Imorse när vi vaknade på soffan kände jag för en hederlig hemmakväll med familjen. Då vid middagen visade det sig att bror ska ut med kompisar och försvinna i dimman och mamma ska jobba natt. Min käre far är fortfarande i Orbaden och super förmodligen. Så den planen sprack ganska omgående. Så då kände jag för att gå hem till familjen Westlund och bara chilla hela kvällen men då skulle Malan umgås med Jessica så det gick inte heller.. Så det som återstår är väl att sitta här. Låter sååååå frestande en lördagkväll.

Samtidigt orkar jag inte göra någonting. Hade det varit riktigt sommarväder hade jag släpat med mig Sofie på en fisketur vid sjön. Bara sitta där i lugnet och prata. Men nu kan man inte vara ute utan fyrtio kläderplagg och vinterjacka.. Dessutom skulle myggen fullkomligt äta upp mig. Så nej, den idén la jag ner direkt.

Känner mig som sagt på dåligt humör och lite deppig. Så att Dennis knackade på och kröp ner här bredvid mig skulle förgylla min kväll. Bara få ligga tätt intill honom och se på en bra film vore det bästa. Insåg nyss att jag saknar honom som en tok. Det har gått bra en tid nu eftersom vi knappt har pratat någonting och inte setts på länge. Det är alltid de första dagarna utan honom som är jobbiga. Sen går det liksom bra. Men nu är det alldeles för länge sedan jag såg honom eller kände honom intill mig.. Nästan 18 dagar utan min älskling, och fler kommer det tyvärr bli. Man ska ju alltid se det positiva i det hela så jag får väl göra det då. Det positiva är väl att vi får chansen att sakna varandra. Veckorna innan jag flyttade var vi med varandra 24/7 kändes det som. Eller han sov iallafall hos mig nästan varje natt bara för att han hatar att sova själv och tycker att min säng är skönare än hans. Så det kanske är lika bra att vara ifrån varandra så man uppskattar varandra mer sen? Fast just nu ikväll känns det som pest och pina. Jag hade behövt honom ikväll. / s

Jag såg nu ikväll att Sanna hette typ ” letar lägenhet ” på msn och kände mig lite halvt stressad. Så jag sökte runt på internet på olika sidor, men vart jag än hamnar är det lägenhetsjävlar man måste köpa!! ;o Så jag klickade mig in på blocket istället. Och finns det något där? Näääpp. Bara rum som man kan hyra. Ofta jag hyr ett rum i en lägenhet där jag måste dela kök och badrum med en vilt främmande människa? Skulle inte tro det. Så vi får väl se vart jag hamnar i höst. Det är på gränsen att jag hoppas på Glimmervägen ingen. Känns ju iofs tråkigt och jobbigt, men vi har faktiskt haft det bra. Fast samtidigt känner jag för ” en ny start ”. Känns som den lägenheten innebär för många dåliga minnen på något sätt. Tiden utvisar vart vi tar vägen antar jag, antingen tillsammans eller på egen hand. / s

Blir ingen bild heller eftersom skiten jävlar, sorry…

älskling & jag

Ignorera mitt face, var övertrött och oseriös..

Jag fick veta idag att jag är utbränd. Sexton, snart sjutton år, och är redan utbränd. Saker som jag inte trott tagit så hårt på mig eller knappt berört mig kom som en smäll i ansiktet idag. Att en enda människa kan se så tydligt på en och träffa de där ömma punkterna är otroligt. Allting kom så snabbt och när man fick höra det svart på vitt, det man hela tiden gått och haft i bakhuvuvet men envist knuffat bort, fick mig att fälla tårar som inte gick att hejda. Jag hade ingen kontroll alls, det bara flödade som strömmar ner från mina kinder. På ett vis är det en lättnad, men ändå kom det som en chock. Jag hade en vag aning om att det kunde vara så men jag har hela tiden, i alla dessa år, intalat mig själv att det inte är så. Så när tankarna formades till ord som dessutom nådde mina öron förstod jag att det faktiskt är så. Det går inte att låtsas att allt är bra när det i själva verket inte är så.

Just nu vet jag inte hur jag ska hantera allt det här. Allt pös ur mig idag så jag har mest undvikit mamma för hon skulle få mig att bryta ihop och böla igen. För tillfället orkar jag inte det. Men jag måste ta tag i det och prata med henne, för hon är den enda som kan hjälpa mig ur det här. Det finns en person jag skulle vilja prata med, men jag är inte säker på att den skulle kunna förstå. Eller om den ens skulle orka det just nu. Men jag hoppas att den en dag kan få upp ögonen för mig och verkligen förstå det jag säger till den. Jag vill så gärna tro det, mer än någonting annat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. / s

Är inne i någon depp period nu tror jag pga vädret och att jag börjar jobba på onsdag. Och att Dennis är för långt borta, och att jag sover dåligt utan honom, och för att det inte finns ett skit att göra här, och för att allt känns åt helvete just idag. Bara hoppas att jag vaknar på bättre humör imorgon..

Å andra sidan fick jag mig ett gott skratt idag. Min älskling är så hög på morfin så han blir lite snurrig när han ska skicka sms. Han är så söt min pojkvän (: Så om allt går som det ska åker jag ner om en, två veckor och hälsar på honom och hela familjen Bjärkelöv. Kommer bli underbart att få ha honom i mina armar igen. Har nog aldrig varit ifrån varandra såhär länge på ett halvår. Jag saknar honom väldigt, väldigt mycket.

Imorgon blir det som sagt att städa huset och vid fyra ska jag ner till Sussie och få healing. Mamma babblade någonting om att jag såg trött och sliten ut och vela att jag skulle få de. Så varför inte? Måste då säga att det är förbannat skönt att bo hemma igen. Man får mat på bordet, tvätten tvättad, disken undanplockad och man behöver aldrig handla eller bry sig om vad man ska äta varje dag. Fast jag måste erkänna att jag är ganska så sysslolös och väldigt rastlös.. Smällar man får ta tänker jag, men jag klagar inte ;)

Fick höra att min bror kommer i helgen också! :D Äntligen säger jag bara. Har inte sett skymten av honom sen i julas tror jag? Ska bli skönt att ha någon vettig människa att prata med. Fast han kommer väl vara ute och festa hela helgen eftersom de är midsommar och eftersom att mamma är hemma kommer hon inte låta mig följa med på hans bravader. I hennes ögon är jag ju som sagt fem år….. Ibland suger det att vara minst. / s

”Du får lätt kontakt, gör snabba erövringar, men blir lika lätt besviken. Du faller lätt för smicker. Du vill bli uppvaktad med ord och kärleksgåvor, få känna att du verkligen är den enda. Din passion för den du älskar är stark och det finns inga gränser för din kärlek.”

Och det är sjukligt hur bra det stämmer in på mig :o Jag kunde inte sluta flina för att det var så äckligt likt ;s  Jag får lätt kontakt med andra människor, iallafall om jag vill få kontakt med dom. Och jag blir grymt besviken för minsta lilla. Jag faller pladask för smicker, jag är alldels för blåögd. Smörar någon med massor av smicker faller jag på en gång. Jag söker hela tiden uppmärksamhet hos den jag tycker om och jag älskar när någon uppvaktar mig med ord eller presenter, precis som det står i texten. Jag behöver hela tiden få bekräftelse hos den jag tycker om att den tycker om mig och att jag är bra osv, annars blir jag besviken som det stod i början. Och tillsist, jag skulle kunna göra vad som helst för den och de jag älskar ;s Skrämmande fan!!

Ni har förstört mig en gång, men inte den här gången.