Nu sitter jag i sängen och väntar på att första maskinen ska bli klar någon gång. Jag lyssnar på gammal musik och tänker tillbaka på allt som varit. Alla saker man gjort som har varit fantastiska men även de man ångrar. Jag har gjort så oerhört mycket i mitt liv som jag önskar jag gjort annorlunda. Men skulle jag få chansen att ändra någonting så skulle jag nog ändå inte göra det. För hade jag inte gjort alla dessa misstag kanske inte jag skulle sitta här nu, med den erfarenheten jag faktiskt har i bagaget. Det fantastiska med människan är att vi faktiskt kan förlåta och glömma, till en viss mån. Alla har en gräns där vi kan förlåta och inte. Och om vi överstiger den är det klart man inte kan förlåta. Men jag tror alla vet med sig att man inte kan vara arg för evigt. Besvikelsen kan sitta kvar länge, men inte på samma sätt hela tiden.
När du frågade mig om jag fortfarande var sur för det där som hände för snart ett år sedan visste jag inte vad jag skulle svara. Jag går ju inte runt och tänker på det varenda dag och hatar dig för det du gjorde. Men tänker jag efter så är jag fortfarande besviken på dig och anser fortfarande att det du gjorde är oacceptabelt. När jag får höra från andra verkar det som om du inte har gått vidare och släppt det där än, eftersom du fortfarande klandrar dig själv men samtidigt tycker att jag är dum i huvet som antog att vi var tillsammans pga att du tjatade om att du älskade mig. Jag är väldigt glad att jag inte sa de orden till dig någon gång under våran tid tillsammans. De enda jag sagt det till är de jag verkligen varit förälskade i och det är två personer. Ni andra två finns inte med i min historia, ni betydde ingenting. Och tydligen inte jag för er heller. Därför är det inte mer än rätt att ni inte räknas med.
Jag kan inte förstå varför killar ska vara så framfusiga och säga ” jag älskar dig” så jävla tidigt, det tar tid att älska någon. Ni vet tydligen inte vad älskar verkligen innebär. Det blir bara så fel när ni hassplar ur er det i så tidigt i ett förhållande. Först attraheras man av någon, sen börjar man tycka om, sen blir man förälskad och när känslorna blir djupa älskar man någon. Men redan på andra stadiet börjar ni säga ” jag älskar dig ” och då undrar man vad man hittat för något. Nu menar jag inte att alla killar håller på så, men de jag träffat har varit så. Jag riktigt längtar tills jag får den där överrumplande känslan som tar mig med storm och får mig att att släppa alla hämningar, som får mig att känna mig hel och som får mig att inse att dessa såkallade ” tonårskärlekar ” som jag haft i den här åldern är bara strunt jämnfört med det som komma skall. Bring me loooooooove! / s