sandralindblom

Tillsammans med dig kändes livet så jävla lätt, det kändes som om jag klarade av vad som helst. Hela min syn på världen lättades upp och jag kunde acceptera saker och ting som det var. Mörkret skrämde mig inte längre och jag var levande. Jag kunde uppskatta allt i mitt liv och jag var nog lycklig. Jaa, jag tror nog att jag kan säga att jag var det. För tillsammans med dig såg jag fram emot en ny dag. Jag kunde hantera allt de där dåliga jag stötte på, för jag visste att jag hade dig vid min sida. Känslan utav att ha dig vid min sida gjort mig så förbannat stark. Allt jag sökte hade jag funnit och jag kände mig komplett!

Just därför har jag svårt vissa gånger att släppa taget vid dig. Jag rasade samman när du lämnade mig. Jag blev för svag för att stå på mina egna ben och jag föll till botten. Hela min värld målades svart och allt omkring mig blev negativt. Och bara tanken av att du inte ens ger mig en tanke och känner den där smärtan i bröstet får mig att sjunka längre och längre ner.. Alla frågor virvlar fortfarande omkring i mitt huvud trots att jag försöker ignorera dom. Betydde jag verkligen så mycket för dig som du sa? Var allt bara lögn och saknar du mig idag? Du sa att vi skulle träffas så jag fick reda ut allt detta men det blev aldrig av och nu pratar vi aldrig med varandra. På sätt och vis är det bra, det hade blivit så jobbigt men du hade inte behövt lovat och sagt så mycket. För du krossar insidan på mig om och om igen. Du förstår inte, och det är nog det värsta. Fan.. När alla minnen kommer tillbaka som ett slag mot ansiktet är det inte lätt att hålla sig på fötter. Men än så länge står jag här, med fötterna på jorden och tänker inte låta dig slå mig till marken. Men ibland måste jag få ut skit som sitter kvar där inne och som måste ut. Och det får bli här, där ingen riktigt orkar läsa allt och som jag inte vet vilka det är.

Med dig var jag stark, men jag tänker bli tusen gånger starkare, utan dig.