Jag vet att jag inte nämn mycket om hur det känns att flytta ifrån alla och börja om från början. Många kan tycka att jag är/ har varit ganska känslokall de gånger jag gått hemma och drömt om att få flytta och lämna Bollnäs och allt skit där. Jag menar såklart inte att min familj, vänner och bekanta är skit. Utan alla andra som fått min vardag mörk. Jag vet inte om jag sagt det förut men det är verkligen inte er jag vill ifrån. Jag vela komma bort, ta nya tag och få mogna på mig och växa som människa. Och det tycker iallafall jag att jag har gjort. Men jag kan lova er, det är inte lätt att som sextonåring befinna sig så långt bort ifrån den trygghet man känt i hela sitt liv, alla bekanta ansikten och kärleken man fått dagligen. Det tär som fan på en att inte ha sin mamma i närheten när man känner sig liten och obetydlig. När ingen kan ge en en värmade kram och säga ” allt kommer lösa sig”.
Jag kan erkänna att jag tvekat ett antal gånger, velat packa ihop allt och återvända hem och skita i allt. Men jag vet att jag bara växer och växer för var dag som går så jag står fast vid mitt beslut. Jag ska klara av det här, hur jobbigt det än är. Och jag har haft tur, jag har en vän att bo med, underbar klass, egen lägenhet, stöttande föräldrar och en del förstående vänner. Det som smärtar är att man inte har orken att åka hem så ofta. Därför ser man inte alla man älskar så ofta och det känns så in i helvete faktiskt. Dessutom är jag dålig på att tala om för varenda människa i mitt liv som jag älskar hur jag egentligen tycker och tänker om dem. Jag borde berätta mer ofta för dom hur mycket dom betyder och hur mycket jag älskar och saknar dom.. Det är något jag tar som en självklarhet att dom borde veta det vid det här laget. Men vissa verkar inte riktigt ha förstått det, dom tror att pga att jag bor här och inte ser dom så ofta så älskar jag dom mindre. Vilket absolut inte är sant. Jag älskar er minst lika mycket nu som då, det är ni som ger mig styrka att fortsätta. Så snälla, ge inte upp!
Det gör ont att se mammas ögon fyllas med tårar varenda gång jag ska åka hem också.. Hon klarar inte längre av att skjutsa ner mig till tåget när jag ska till Uppsala. Det gör ont som fan.. Min älskade mamma, hon är verkligen världsbäst och jag skulle inte kunna önska mig en bättre mor. Jag kan inte tacka dig tillräckligt för allt stöd, all kärlek och en sån underbar uppväxt och uppfostran som du givit mig! Jag önskar att du fanns vid min sida varenda dag, att du åtminstonde kunde bo närmre. Jag älskar iallafall dig, och det hoppas jag att du vet. Tack för allt mamma / s