Det är nästan så jag måste skratta lite åt dig, för allt du gör är så genomskinligt. Jag vet vad du är ute efter men jag tänker säga nej. Du hade din chans men du sumpade den, och jag har inga känslor kvar för dig. Du är bara svartsjuk på honom och vill inte förlora mig till han. Men det är redan försent, du är glömd. På grund av det som hände, just den där händelsen, vill du helt plötsligt vara värsta polers och träffas och ta upp kontakten igen efter alla dessa månader. Det, min vän, är genomskinligt. Det är nästan så att det är du som är patetisk denna gång. Dina försök är patetiska om inte annat. Men du har väl lessnat på att vara ensam och när du ser att jag inte mår dåligt längre och kanske träffar andra blir du svartsjuk och vill ha tillbaka mig? Men så funkar det inte här i livet. Jag är fortfarande ingen leksak du kan kasta bort när du tröttnat för att sen ta tillbaka mig. Visst, jag älskade dig. Men inte nu längre. Vi är historia. Kanske din tur att få in det i skallen och glömma? Men snabba dig, för jag orkar inte med dina försök längre.
Det är någon annan som fyller mig med glädje nu. Acceptera och gå vidare, det vi hade är dött sedan länge.