Jag ger snart upp, det är fan i mig hopplöst. Som en irriterande mygga som ständigt surrar i mitt öra finns känslan där, trots att jag försöker vifta bort den och ignorera den. Det är inte lätt att helt plötsligt bara ge upp det man älskar. Någon man tycker mycket om eller bryr sig om. Och definitivt inte när man ständigt blir påmind om den personen. Det gör kanske inte lika ont längre, men det känns. Det känns att det är något som fattas där, det är tomheten som ständigt gör sig påmind. Som om det skrattar mig rakt i ansiktet hela tiden. ” HAHA, du är ensam, så jävla ensam och patetisk!” Jag kommer på mig själv när jag knappat in orden på mobilen, ” jag saknar dig älskling” och får radera det gång på gång. För nu när du ringer mig om dagarna känns det precis som vanligt. Vi skämtar och skrattar precis som förr och jag får påminna mig hela tiden att du är inte min längre. Jag kan inte kalla dig saker jag gjorde förut, det finns ord och meningar jag inte längre har tillåtelse att säga mer. Tungan liksom gör en knut på sig själv som jag måste försöka svälja hela tiden.
Hela tiden rullar tankarna upp, speciellt på kvällarna när man lägger sig i en tom säng som är iskall. Tankarna på hur det skulle varit om vi hade hållt ut och pressat oss egenom det här tillsammans. Så mycket saker vi skulle göra tillsammans och hur mycket fina minnen vi skulle samlat på oss. Jag trodde att du var ”the one” kanske inte för livet, för jag vet inte om jag riktigt tror på ett förhållande som håller till döden. Men jag trodde faktiskt att det skulle hålla länge, mer än några år iallafall. Men jag fick bara nästan tre månader tillsammans med dig plus någon månad innan du och jag blev vi. Som alltid har jag så jävla fel och inser det aldrig förän det är över. Jag kände ju på mig det här, men viftade bort det och körde på.
Det är två veckor sen och du verkar gått vidare helt och hållet. Jag undrar om du saknar mig? Tänker du ofta på mig? Önskar du att du aldrig träffat mig? Önskar du ibland att det var vi igen? Så många tankar jag ältar hela jävla tiden och det är som sagt hopplöst. Jag måste ge upp dig och inte leta efter någon annan som ändå bara kommer krossa mitt hjärta igen. Nej, om alla andra kan vara ensam kan jag också det. Jag behöver ingen vid min sida, jag är stark nog själv. Dessutom är det så mycket enklare om jag inte har någon pojkvän som ständigt ska ha koll på en, svartsjuka, gräl och skuldkänslor. Jag kan göra vad fan jag vill utan att rapportera det till någon pojkvän. Jag är allt för ung för att binda mig och bör leva livet, bara leka runt och ha allmänt kul. This is it, nu ska jag leva singel livet! Åtminstonde till nästa år (a) Mohaha! / s